Persona non grata

persona-non-grata

En icke önskvärd person

Jordens befolkning uppgår till  ca 7 Miljarder människor. Rätt snart är vi 10 Miljarder människor på denna planet. Vi ser en fortsatt  koncentration till större städer.

För min del så slås jag av tystnaden hemma i Vindeln, efter att ha vistats några dagar i en hyggligt stor stad. Tystnaden är påtaglig. Känns faktiskt som balsam för själen.  En tystnad som blir alltmer unik att få uppleva. Till och med i våra tidigare tysta fjäll hör vi ljuden av snöskotrar. Vi lyckas med konststycket att tränga ut tystnaden.

En hel del människor lever i fattigdom och /eller i krigszoner. Vi hör om människor som är förföljda och är i fara för sitt liv. Detta samtidigt som vi i de just nu rika länderna reser murar omkring oss, för att skydda vår välfärd. Det finns ett gammalt ord som passar bra, och det är att förkasta en människa.

Det känns lätt att avidentifiera människor och betrakta de som en anonym massa. De som  är i behov av trygghet, kärlek, mat, tak över huvudet och kort sagt hjälp att överleva. Det gör det lättare att inte bli berörd, eller låta sig bli berörd. Givetvis är det naturligt att fråga sig varför just jag ska bry mig, och kanske till och med hjälpa till.

Jag upplever att vi har människor som vi den rika världen ser som icke önskvärda personer, åtminstone om de försöker påverka vår levnadsstandard negativt. I de länder de flyr från är de heller inte önskvärda.

Från macroperspektivet  till microperspektivet.  Mitt alldeles egna grodperspektiv.

Jag hör till en av de lyckligt lottade i livet. Född och uppväxt i ett land hittills utan krig. Sverige, landet som ställde sig utanför de båda världskrigen, och som fått del av det uppsving som världsekonomin fick efter de stora krigen. Jag fick en uppväxt i en trygg familj, där jag fick lära mig hur respekt och uppförande.  Som vuxen har jag haft turen att få ett bra arbete och bra arbetsgivare. Miljöer där vi som arbetstagare kunnat odla god kamratskap, förtroende och bejakande av varandras kompetens.

Trots att jag har förmånen att få vara en familjefar, en pappa till nu vuxna barn, så kan jag emellanåt känna mig som en icke önskvärd person. Inte av barnen utan av andra. Inte heller av min arbetsgivare, som ser till kompetens ur olika perspektiv. Inte heller av alla andra människor. Men i vissa sammanhang så är jag en icke önskvärd person. Där jag tidigare varit önskvärd, men inte längre är det. Givetvis  så kan jag leva med det.

Jag är totalt sett ändå en lyckligt lottad person. I motsats till många andra på vår jord.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *